Värdelös

De sista veckorna har jag kännt mig lugn, det har varit skönt att uppfyllas av denna känsla då det tidigare varit panik inom mig.

Lugn men oxå världelös, jag har kännt mig otillräcklig som mamma. Otillräcklig i jobbet, hela tiden glömt att svara på ett Mail eller posta en bild. Taggad på träningen och sedan bara tappat allt när jag fått ont i halsen.

Den här negativa känslan äter upp mina tankar mitt liv, min tid. Tillslut orkar jag inte göra något. Tankarna blir så intensiva och kraven på mig själv bara växer utan att jag orkar fylla dem.

Sen på flygplatsen i Pisa kom det en kvinna. Hon sa att hon varit på ett yoga läger och att man där skulle berätta om något som hade förändrat ens liv. Kvinnan hade berättat att när hon läste min bok Ego Girl för hundra år sedan fick hon mod att lämna en sekt. För min boks skull för mina tankars skull. Så fantastiskt. Jag hade räddat henne eller iallfall hjälpt henne att hitta vägen. Inom sig själv, att hon var värd friheten hon skulle få utanför sekten.

Mina ögon tårades och jag ville gråta. Låta tårarna flöda, men barnen var med mig och jag fick hålla mig. För några minuter kände jag mig inte värdelös. Jag kände mig viktig, viktig för en annan människa.

Varför skriver jag detta till er? Jag vill visa på ett bakom fasaden döljer sig massvis med mörker och rädsla. Och jag är inte rädd för att skriva om den. Ikväll kände jag att jag var tvungen. Orden hamnade även på en tavla idag. My head is my prison.

Ibland skulle jag vilja vila från de där tankarna

Men jag är bara såhär, det finns inget att göra.

Love C

5 kommentarer

  1. Känsla av värdelöshet finns nog inom oss alla ibland och trots den känslan är vi starka kvinnor ändå.

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. Tycker det ger en helt ny dimension i bloggen som gör deb mer nyanserad.

    Med det sagt vill jag ändå säga att du är en krigarkvinna, gick själv igenom en separation nyss och det är aldrig enkelt, men det finns ett ljus i den där förbaskade tunneln som leder en ut i en ny tid och den är alldeles underbar.

    Kram!

  2. ❤️

  3. Du är ju bara bäst Carolina!
    I LOVE YOU underbara, fantastiska människa. Jag har följt dig sedan BigBrother tiden. Jag var väl 16 år då tror jag. Minns att du satt och sydde dräkter vid en symaskin och själv bar du rosa mjukisbyxor med tillhörande tröja. Du jobbade på så hårt medan de andra slappade och var så lata, haha!

    Jag har faktiskt ett botemedel gällande ditt mående, dina ups & downs.
    Men du måste vara redo för det!
    Kärlek i massor
    Love Nat

  4. Jag känner mig som du..och när kraven blir som störst,så känns det som att ingenting funkar. Sen gör man allting i sin egen takt ändå,och känner sig igen bättre efter ett tag. Jag tror att de här otillräcklighetskänslorna började efter att jag fick barn , i alla fall förstärktes de ordentligt då. Jag har barn i ungerfär samma ålder som dina. (Det är bara ett år emellan dem,så de känns nästan som tvillingar). Underbart att du skriver så öppet om dina tankar. Du är underbar! Och dina barn kommer att uppskatta allt du gör för dem nu <3

  5. Holland Laura

    🧡

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *